Inte så enkel

Disken hopar sig

Idag känner jag mig allt annat än en enkel. Efter en veckas kortisonkur med tabletter blossade eksemet snabbare än blixten upp igen. Har haft ett lapptest på ryggen och avläsning väntar om ett par dagar. Efter vi tog bort remsorna syns några rodnader så jag håller tummarna att det ger utslag. Önskar att jag snart får svar på blodprovet som tagits. Visar det utslag någonstans vet jag var jag ska börja. Nu famlar jag maktlös i mörkret. Utmattad och trött. Min kropp är trött, vill ha lugn och ro. Jag vill och behöver ha lugn och ro, vara frisk. Det tar enormt på kropp och psyke att vara sjuk under så lång tid. Just nu vill jag ha min energi till familjen. Vi har dessutom en treåring under utveckling här hemma så det blir många sammanstötningar per dag som jag vill ha fokus på att sköta på bästa sätt. Oj så många lärdomar som ska hinnas med, måste vara tufft för de små. Underbara ungar!

Lillebror har somnat så jag passar på att krypa ner bredvid honom och ladda batterierna. Heeelt färdig efter den här dagen! En sådan dag där disken hopar sig, grejer överallt, försvunna saker och dåligt samvete för att inte orka vara 100% engagerad.

Trevlig kväll!

Att tappa sig själv

Jag tog precis en vilostund i sängen med lillebror. Vanligtvis sover han gott i vagnen, men det blev lite störningarna i rutinerna imorse så trött som han var så somnade han i min famn och vi gottade ner oss tillsammans i stora sängen här hemma. Med storebror tog jag verkligen tillvara på alla sovstunder, nu är det annorlunda. Jag har haft ett stort behov av att komma ikapp praktiskt (och känslomässigt) sedan jag låg på sjukhuset. Så mycket packad energi som aldrig fick komma ut. Så många planer jag velat sätta igång med. Det är svårt att hitta balans ibland. Och jag känner nu efter många månader hemma att jag behöver lugna ner mitt tempo, komma tillbaka till en lugnare vardag med tid för återhämtning och eftertanke. Jag kör hårt, sen behöver jag en paus. En andpaus. Vad är viktigt? Hur vill jag ha mitt liv? Vad mår jag bra av?

Efter ett hektiskt tempo kommer oftast mitt behov av att avskärma mig, framför allt från sociala medier. Jag behöver få komma in i min egen bubbla utan yttre intryck. Det är häftigt hur tydligt jag själv kan känna när bägaren rinner över av intryck. Mer tankar om detta en annan gång. Nu är det dags för en liten fika innan vi ska hämta storebror på förskolan.

Ha en fin dag!

Stress är giftigt

När världen är utformad att vi hela tiden ska jobba för att bli bättre, snabbare och mer effektiva luras vi att tro att det är så man ska göra. När lagom finns är det inte tillräckligt och vi triggas att göra lite mer och det är lätt att känna stress. För mig är stress giftigt. Tålamodet tryter, jag blir kortare i tonen för att försöka lägga energin på att nå målet. Att vara effektiv är såklart härligt men det har sitt pris. Ett bra sätt är att selektera vad som faktiskt är viktigt och skjuta upp det andra till ett annat tillfälle. Tror det är lätt att låsa sig när flera saker står på att-göra-listan,

Annars? Prylbantningen går sakta framåt men pågår. Jag som gärna vill känna avslut tycker det känns lite uppgivet när jag inte blir av med grejer i den takten jag vill. Påminner då mig själv om att det är en process, det är inget som blir färdigt. Varje liten pryl räknas!

Trevlig helg!

Skänkandet fortsätter!

Det bästa sakerna är gratis

Att se himlen förvandlas och se färgerna spraka är magiskt.

Många gånger kan man försöka köpa sig till lycka men egentligen finns det allra bäst närmast oss. Naturen, skrattet från någon du älskar, luften vi andas.

Jag försöker påminna mig själv att vara tacksam varje dag. Tacksamheten för livet gör det lättare när det är lite kämpigt. Och när vanan att känna tacksamhet finns kommer det per automatik på något sätt. Jag kan komma på mig själv att plötsligt känna mig glad och lycklig för något och vet då att tacksamheten slagit till.

Vi lär varandra livet

Att vara förälder är att börja om från början. Principer, tyckande och åsikter sätts på tvären och man får tänka om då det inte platsar in längre. Att kunna ha kontroll över saker kan man glömma, det gäller att hitta sätt där man kan förutse något så när vad som ska hända. När jag började acceptera den här insikten blev allt lite lättare. Jag kunde slappna av för det var okej. Att springa efter och plocka upp grejer för att du inte vill ha kuddar i hallen eller ett tåg av stolar i köket är inte ett alternativ mig. I surrender! Jag älskar den här känslan, livet är inte perfekt men det är levande. Vi lever, lär, upplever och älskar.

När jag är hemma blomstrar jag verkligen, jag får tid till att reflektera över vad som är viktigt i livet, vad jag vill och vad jag strävar mot. Det är svårt när allt går i ett högt tempo hela tiden och det som räknas är resultat och vad man hinner med. Jag avskyr hetsen, hetsen som ekorrhjulet för med sig. Hur utstakat allas liv ska vara, i vilken ordning det ska göras. Och att det viktiga skulle vara hur högt man nått i slutet. Vem som bäst betalt jobb, nyaste telefonen eller snyggast kropp. Jag är uppväxt med den fantastiska känslan av att jag duger som jag är. När jag är mig själv behövs inget mer. Det finns alltid en trygg sköld runt mig, oavsett vad som sägs till mig eller vad som händer utanför. Kanterna på skölden naggas tyvärr av i stress och hets och det tar lite tid innan jag hittar tillbaka till min trygga plats. Jag vet att den finns där och det ger mig en enorm kraft när världen snurrar på utanför.

Det är skrämmande att sticka ut, vi människor är funtade att passa in i gruppen. Det är så vi överlevt i alla tider. Det är nya tider nu, nya möjligheter. Vi behöver en reset i världen. Corona-pandemin vill jag påstå har gjort sitt, man har fått tänka om och omvärdera. Hitta andra sätt att spendera sin tid. Jag längtar verkligen efter normalt umgänge med familjen. Det ger mig enormt med energi att få slå mig ner med en kopp kaffe, se mor – och farföräldrar umgås med barnen.

Nu är det dags för en morgonpromenad med lillebror.

Det är i vardagen de största insikterna kommer till mig

Mix av årstider

Idag har vi haft en mindre snöstorm som följdes av molndans där solen sedan strålade. Snön började smälta nästan lika snabbt som den kom och det droppade från taken. Treåringen var överlycklig när han såg snö igen. Att få åka pulka och bygga snögubbe en sista gång blev som en glad överraskning ingen väntat sig.

Framöver är kalendern fullbokad med diverse läkarbesök för mig och barnen, håller tummarna att det går smärtfritt då (opassande) tiderna ej går att justera. Hoppas och önskar att mina prover jag ska göra framöver visar något avvikande så jag har möjlighet att lotsa mig fram och hitta boven till mitt långa skov.

Nu ska vi kolla film, Six days, seven nights.